Det blef en paus af stilla öfverraskning.
»Nej, nej,» sade den gamle färgaren, »vi få inte tro så svåra saker»
»I alla fall, kära vänner,» sade Sivert Jespersen blidt, »böra vi alla liksom en se till, huru vi kunna hjelpa vår broder Hans Nilsen i all nöd och anfäktelse. Jag hade tänkt mig det så, om I så viljen, att vi kunna mötas uppe på gården om lördag eftermiddag. När vi så hade sett på räkenskaperna kunde vi kanske sedan tala litet med honom.»
»Låt oss bara vara varsamma,» menade den gamle, »vi veta ju ingenting alls.»
»Nej, käre vän, jag menade ju inte heller, att vi med oförstånd —»
»Jag vet att du är försigtig, Sivert Jespersen; men låt oss komma ihåg, att han är den kraftfullaste bland oss; honom få vi icke mista.»
Lördagen, då de samlades på gården efter aftal, var den sista september. De hade således hela månadens räkenskap både för gården, färgeriet, stampqvarnen och allt det andra.
Räkenskaperna voro i ordning och det hela välordnadt; de tackade Hans Nilsen och voro ytterst vänliga. Men då böckerna voro ihopslagna och aftal träffade för framtiden, sutto de qvar som de sutto på stolarne längs väggen rundt omkring rummet. Fennefos, som satt midt på golfvet vid bordet med räkenskaperna, lyfte hufvudet och såg lugnt från den ene till den andre.
Det undgick ingen af dem, att i dag hade han sitt gamla uttryck; den nedslagna, osäkra blicken, som de en tid hade märkt hos honom,
