»Så innerligt godt det var att höra!» utbrast Sivert Jespersen kärleksfullt. »Men bli inte ond på mig, käre vän! om vi än i det yttre äro bevarade från fall, så glömmer du väl icke, att det står skrifvet allvarliga ord också om tankar, ord och begärelser.»
»Vill väl någon af er kasta den första stenen?» frågade Hans Nilsen lugnt rundt omkring i kretsen.
Ingen svarade, och den, som satt närmast Sivert Jespersen, trampade honom på foten för att få honom att sluta upp med detta. Men det var för sent; Fennefos fattade ett beslut och reste sig hastigt upp; derpå talade han sålunda:
»Käre bröder och vänner! Ja visserligen, jag använde hårda ord, då jag sista gången talade bland eder. Jag kom från elände och mötte välstånd, jag kom från bekymmer och mötte säkerhet, jag kom från svält och nöd, och man satte mig vid den rike mannens bord. Derför erinrade jag mig hvad Hauge har efterlemnat oss till rättesnöre: »De äldste må icke se genom fingrarne med någon af sina medäldste i någon last, utan tillbörligen straffa dem så väl som hvar och en enskildt. De, som hafva förvärfvat sig de troendes aktning och vilja vara goda kristna, bör man gifva noga akt på, att de icke vänjas vid smicker och flathet, utan tåla till och med skarpa påminnelser och hård mat.» Derför talade jag som pligten dref mig. Men efter den dagen har Herrans hand fallit tungt på mig; och i min svåra syndfullhet ansåg jag, att jag aldrig mera vågade framträda och tala ett bestraffande ord till någon. Det var den tiden, i hvilken I hafven sett mig vandra nedböjd och