och afsky hade sett ned på de bondaktiga svärmarne och fanatikerna.
Detta bidrog också till sammansmältningen. Hauges vänner voro dessutom alltid beredda till fördragsamhet och tillmötesgående öfverallt der de blott mötte lefvande kristlig tro Och herrnhutarne voro i alla händelser ej starka och talrika nog att häfda en ställning för sig, till och med om de hade velat det.
Det var derför till haugianernas nya församlingssal madam Torvestad skickade sin dotter, liksom det till hennes små uppbyggelser kom väckta af bägge riktningarne utan åtskilnad. Sjelf hade hon några ord och vändningar, som erinrade de väckta om hennes långa vistelse i Gnadau, och hon hade alltid stor lust att föreläsa ur några små pietistiska broschyrer, som hon till en del sjelf hade öfversatt från tyskan.
Från salen gick madam Torvestad in i väfrummet, der pigan satt och slog väfven flitigt och taktmässigt. Der stodo spinnrockar och garnhärflar och på bordet framför fönstret låg klädsöm, ty det var ett hus, der bön och sång omvexlade med strängt och nyttigt arbete.
»Hvar är Henriette?»
»Hon gick ut för att höra hvarför de hissa flagg i hamnen.»
»Ack ja, Martha! Huru länge hänger ej det unga hjertat fast vid denna verldens flärd! — Låt mig se hur långt du är kommen.»
Emellertid fortsatte Sara sitt arbete, gnolande på en salm. Det var hennes vecka att sköta
