henne. Hon anade intet godt; likväl hade hon icke tänkt sig att det skulle bli så förskräckligt som det blef.
Ty en timme derefter kallades Henriette ned i salen, och der var madam Endre Egeland. Den tjocka gula damen kysste henne, och nu kom det ut: hon hade nyss på stunden blifvit förlofvad med Erik Pontoppidan Egeland, det värsta hon visste under solen.
Då Sara hörde talas om denna förlofning, gick hon öfver till byggningen inpå gården för att tala med modern. De stängde sig inne; men samtalet blef kort. Madam Torvestad afvisade genast sin dotter, och då det gälde och Sara satt midt för modern i det gamla rummet, hade hon dock icke mod till att våga en afgörande kamp.
Hvad skulle hon dessutom säga? Skulle hon yppa sitt eget elände, sin egen skam?
Sara gick upp till Henriette. På allt hvad Sara sade svarade hon ingenting annat än: jag vill inte, jag vill inte; jag har ju svurit. Hon var sjuk och hade feber.
Sara fick af henne kläderna och lade henne till sängs; men modern ville sjelf sköta henne. Och Sara måste gå ännu mera beklämd och olycklig än hon var förut.
Alltsom veckorna förgingo inemot hösten, förhärdades hennes hjerta mer och mer. Fennefos hade återfått sin klara, rena blick; han såg öfver henne, som om hon var långt borta.
Det berättades en dag, att han skulle bli missionär. Sara hörde det; och det blef mörkare och mörkare inom henne. Hon hatade sin mor