Min käre Christian Fredrik!
Sedan din salig mors död, hvars alltför tidiga bortgång vi ännu begråta, vet jag icke att jag har befunnit mig så content och väl till mods som i dessa dagar. Det är i hvarje menniskas lif en tidpunkt, då hennes väsen och inre natur liksom förändrar och omskiftar beskaffenhet. Hennes intressen förblifva de samma, den grad af ifver, hvarmed hon omfattar sitt arbete, behöfver icke förminskas, och likväl får hon, då denna tidpunkt inträder, liksom andra ögon att se med och till en del andra känslor att känna med.
Denna öfvergång, som jag här endast ofullkomligt har förmått att skildra, är den oundgängliga öfvergången från ung till gammal, och detta är hvad som under de sista åren efter din mors död långsamt och gradvis har fullbordats hos mig; och med tack till en nådig Försyn kan jag i dag säga, att jag känner mig lycklig öfver att hafva blifvit en gammal man.
Men allra mest må mitt hjerta dock uppfyllas af tacksamhet, när jag betänker, huru mycket jag ännu eger så väl af lekamlig kraft och helsa som
