ty hon var våt; han lade den derför på bänken och gick igen.
Hon lyssnade efter hans steg, då han gick vidare uppför trappan till vinden; Hans Nilsen Fennefos var nämligen en af madam Torvestads hyresgäster.
Derpå torkade hon i en hast sina händer, tog varsamt boken och läste ett stycke här och der med ifver och glädje. Det var ju en bok af sjelfva Hauge, om hvilken Fennefos alltid talade, men som modern syntes tycka mindre om; åtminstone hade hon ingen af hans böcker.
Men jungfru Sara hade annat att göra än att läsa. Hon lade den kära lilla boken, som Hans Nilsen sjelf hade inbundit, i fönstret framför sig och tog åter i tu med sitt arbete och sin salm, men litet starkare än förut. Stundom lutade hon sig framåt, lade hufvudet på sned och såg upp i den smala strimma af blå sommarluft, som hon kunde skönja öfver Worses frontespis, och hennes mörka ögon fingo en oskyldig, hänryckt glans, som om hon såg rakt in i den öppna himlen.
Nu kom det nya steg i trappan nedifrån, och denna gång hörde Sara mycket väl; det var Henriette, det kunde ingen misstaga sig på — två tre störtande, snabba steg, så ett fall och litet oväsen, så några steg igen — alldeles som de unga flickorna bruka snubbla sig uppför trapporna, när de nyligen ha börjat begagna lång klädning.
Henriette kom in, röd, strålande, andfådd, med håret i en gloria, och började i en fart: »Åh, Sara, du skulle ha sett! — Du min skapare, hvad