Men sjelfva ryktet klöf sig i talrika variationer. Några sade, att hon hade sprungit ur sängen i yrsel — hon låg i nervfeber — medan madam Torvestad var på bönemöte och pigan ute. Andra bara mumlade och skakade på hufvudet.
Och dessa blefvo efter hand de flesta.
Det var de som ansågo, att här hade det åter blifvit uppenbaradt hvad som gick i svang bland »de heliga».
Henriette Torvestad hade tagit lifvet af sig, det blef snart en afgjord sak; hon skulle få barn — eller modern ville tvinga henne att ta Erik Pontoppidan; ja modern var skulden, hon och haugianerna, de mörka, lömska haugianerna, som hvarken unnade sig sjelfva eller andra någon glädje, de hade dödat den stackars flickan, de förde elände öfver staden; derför var här så hemskt och ohyggligt, som om stället vore förbannadt, lik lågo och drefvo på stadsviken, och storm följde tjutande på storm utan uppehåll, som om domedagen var nära!
Många måste ut på gården, så surt som det var, för att få ordentligt besked; de funno en klunga menniskor samlade omkring ett par förskrämda lyktor nere på torget.
Haugianerna fingo underrättelsen, då de nyss hade kommit hem från sammankomsten. Sivert Jespersen tog på sig kavajen, igen, slog upp kragen och skyndade sig genom de mörka gatorna till madam Torvestad.
Men flera än han vågade sig ut; oroliga män och qvinnor af haugianerna fingo en skräck för att sitta hemma ensamma med denna nyhet, som
