liksom väckte ondt samvete hos dem alla. De togo mod till sig och gingo för att få visshet och höra huru de äldsta togo det. På gatorna vid torget mötte de andra, men vid madam Torvestads hörn i Worse-gränden hade redan samlat sig många menniskor och lyktor.
Hvarje gång en af haugianerna ville förbi, lyste de honom i ansigtet och ropade hans namn med hånfulla ord och qvickheter. De måste gå omvägar för att slippa in; vid dörren stodo ett par af vännerna, som öppnade, när rösten var känd, och strax stängde igen.
Innanför kände de sig tryggare, ty Worses gård var bygd i form af en qvadrat med gården i midten som en fästning. Men här var fasa och förvirring. Madam Torvestad sades ha förlorat förståndet; hon satt stel vid sängen och såg på vattnet som droppade, och ingen fick röra liket. Den gamle färgaren var hos henne; andra tålde hon icke.
Och i hufvudbygnaden låg Jacob Worse och kämpade sin sista kamp med djefvulen. Han låg i en kammare åt gården; i rummen åt torget tordes de icke visa ljus för att icke ytterligare upphetsa mängden ute på gatan, som ökades och stundom bröt ut i ett hotande mummel.
Efterhand samlades de flesta betydande män och qvinnor af den haugianska kretsen. De gingo bleka omkring, alla voro ängsliga och förvirrade; det fans intet öfverhufvud bland dem, och emellertid växte stormen, så att huset skakade.
Jacob Worse låg i sängen, gul, med förvridet ansigte. I flera dagar hade han haft häftiga
