smärtor; nu var det som om allt efterhand slappades, och både läkaren och den kloka gumman hade förklarat, att det blef hans sista natt.
Men kampen var ändå icke slut. Det kunde man se på hans ögon, som gingo oroliga från den ene till den andre, när Sara var ute. Ibland tycktes han falla i en stor ångest, kastade sig fram och tillbaka, mumlade något, som de icke förstodo, och vred händerna om hvarandra.
»Han är besatt af djefvulen,» sade en af qvinnorna.
Och denna åsigt vann insteg hos de flesta. Några började leta i salmboken eller i bibeln eller i de många små böckerna efter sådana böner och sånger, som kunde begagnas, när någon var besatt af djefvulen.
Men de flesta voro alltför upptagna af det förskräckliga med Henriette och af att titta ut på den oroliga menniskomassan utanför.
Sara gick omkring med ett själsfrånvarande ansigte, som tycktes vara förstenadt af sorg. Och dock var det icke sorg.
Skilsmessan från Fennefos och Henriettes död blandade sig tillsamman till ett förlamande slag, men lade endast en tätare, kall förhärdelse omkring henne. Hennes döende man der inne i sängen, alla de förskräckta männen och qvinnorna, larmet der ute på gatan — huru likgitigt var det henne icke alltsamman! Hon kunde ha satt sig midt i rummet och gifvit sig till att skratta åt dem.
Men utanför blef det allt värre och värre. Ett par halfvuxna pojkar gåfvo sig till att dundra i väggen; några närmade sig fönstren, stego upp