till fönstren, tackade de Gud för denna frälsning och lyckönskade hvarandra, som om deras lif hade hängt på en tråd.
Men Sara satt ensam qvar inne i sjukrummet. Nu var hon alldeles upptagen af detta enda: att hon skulle återse Fennefos; hon ryste för det, hon nästan darrade, och hon tyckte, att allt detta kunde icke bäras.
Worse såg på henne; men i hennes förvridna ansigte fann han ingen tröst; han tillslöt då sina ögon och tycktes sjunka i dvala.
Fennefos kom in genom porten och mottogs i den mörka gången af talrika händer och ömma ord. Det första han sade, då han inträdde i rummet, var: »Hvarför sitten I här i mörkret? Ha ni något att frukta af ljuset?»
De tyckte alla, att han talade alldeles för högt, eftersom de sjelfva hade hviskat hela tiden; men ett par af qvinnorna skyndade sig efter ljus, och gardinerna rullades ned.
»Du kom i rättan tid, Hans Nilsen!» sade Sivert Jespersen och klappade honom ömt på axeln.
»Huru dägeliga äro deras fötter, som förkunna frid, som förkunna ett gladt budskap,» inpassade Nicolai Egeland.
»Jag kom annars för att förkunna er ett sorgligt budskap,» sade Hans Nilsen och såg allvarligt från den ene till den andre, »fast jag ser, att det är tillräckligt med jämmer i detta hus. Vi fingo veta ute i Smörviken i eftermiddags, att ert fartyg Ebenezer har strandat söder om Bratvold; icke en man kom i land; derför gick jag hit in, för att
