ni skulle kunna förbereda er och ta hand om enkorna och de faderlösa.»
»Herren gaf och Herren tog, väsignadt vare Herrans namn,» sade Nicolai Egeland.
Sivert Jespersen vände sig bort och gick för sig sjelf in i ett annat rum; det såg ut som om han räknade.
På gatan hade folket börjat skingra sig. Fennefos var känd och på sitt sätt aktad; det gjorde också ett visst intryck, att han, som de alla visste hade rest bort för att blifva missionär i Indien, nu plötsligt stod midt ibland dem.
Dessutom fans hos mannen detta särskilda, som gjorde att alla måste höra på honom, när han talade. Han sade dem några få allvarliga ord om huru illa det passar sig för hvar och en af oss att lägga sten på bördan, när Herrans hand har fallit tung på en broders hus.
De fina lyktorna försvunno och andra följde med; det var dessutom så vått och otrefligt i den hvinande stormen midt på torget; småningom skingrades svärmen, en och annan slog ett ilsket slag i väggen, då de gingo förbi madam Torvestads hörn.
Fennefos hade satt sig ned bland haugianerna inne i sjukrummet och talade ännu en gång till dem. Henriettes död hade gripit honom djupt, och hvarje ord han sade darrade af smärta och medlidande och fann vägen till allas qvalda hjertan.
Alla lyssnade, några gräto tyst; endast Sara satt med halft bortvänd blick utan att förändra en min. Ibland vände hon sig emot honom; han såg på henne som på en af de andra, öppet och
