ljust. Men hennes djupa, mäktiga ögon borrade sig in i hans, som en klagan, som ett skrik i den yttersta nöd: nu då hon skulle till att bli fri, nu var alltsamman för sent, förspildt, ödelagdt; ville han inte hjelpa henne?
Han ville icke så som hon ville. Han talade som om han redan var långt borta, som om de blott hörde den älskade rösten ropa välsignade ord till dem från fjärran.
Derpå reste han sig och bjöd god natt och farväl.
Der blef stor och smärtsam öfverraskning bland dem: skulle han nu öfverge dem igen, ta bort friden, som han nyss hade ditfört? De skockade sig omkring honom med böner och goda ord, talade också om stormen och det ohyggliga vädret — »du hittar knapt vägen, Hans Nilsen, i detta becksvarta mörker.»
Men då svarade han stilla med sin mors vers:
«Han, som kan binda stormen
Och leda böljan blå,
Han vet ock finna vägen
Hvarpå min fot kan gå.«
Vid dörren vände han sig ännu en gång och såg kärleksfullt på dem alla. Till sist kom han till Sara, som stod tätt bredvid honom; han räckte henne för sista gången sin hand till farväl, och i hans blick kom hela den gamla, oskyldiga kärleken från deras ungdom, så varm och öppen men så vemodig och full af det djupaste medlidande.
Då de andra följde honom ut i farstun, vände Sara sig, tog ett ljus och gick ofvanpå för att
