hemta något linneplagg. Men framför linneskåpet dignade hon ned och började plötsligt att gråta.
Hon grät först lidelsefullt och bittert, men efter hand smälte alltsamman, och hon grät öfver den arma Henriette, öfver sig sjelf, öfver allt, som var så bottenlöst sorgligt. Det stod ingenting annat framför henne än denna ljusa, rena blick och i denna blick löste tårarne förhärdelsen, som hade lagt sig omkring henne, och milda, fromma tankar kommo åter från den tid, då Hans Nilsen och hon följdes åt till och från bönemötena och talade så godt och oskyldigt med hvarandra.
Så funno ett par af qvinnorna henne gråtande framför linneskåpet, och den ena sade till den andra: »Se, hur hon älskade honom!»
Hon reste sig förvirrad, men blef strax lugn, då hon förstod, att de menade hennes man.
Några mödrar, som hade små barn, gingo nu hem, då gatan var fri. Men de flesta ville stanna der hela natten för att vaka och bedja öfver den arme skeppar Worse och vara till hands, om någonting skulle förefalla i byggningen inpå gården. Då och då gick någon dit öfver och lyssnade vid dörren. Den gamle färgarens röst hördes, och det gladde de sig åt, ty de ansågo, att madam Torvestad måste ha kommit till sig sjelf igen, eftersom han kunde tala till henne.
Vid midnattstid bars kaffe in i salen, och de turade om att gå in och ta sig en kopp för att hålla sig vakna.
Men inne i sjukrummet sutto de och läste ur de heliga böckerna, eller också bad någon en bön för den stackars sjuke, att Herren snart ville
