Ännu en gång blef jungfru Sara störd, i det ett rundt, solbrändt, småleende ansigte visade sig i köksdörren.
Men småleendet försvann, och Lauritz inträdde flat och förlägen; han hade tydligen gjort sig förhoppning om att träffa någon annan än Sara.
»Välkommen hem, Lauritz,» sade Sara vänligt.
»Tack för det,» svarade Lauritz med den djupaste bas han kunde frambringa; han stod qvar och gned sig mot dörren.
»Vill du tala med mor?»
»Ja, jag ville fråga, om jag kunde få bo här.»
»Mor är inne i salen.»
Lauritz Seehus var för Sara nästan som en yngre bror, ty han hade varit inackorderad hos madam Torvestad ända sedan han var skolgosse. Hans egentliga hem i Flekkefjord var intet godt hem, fadern drack, och der var alltid ett myller af små barn.
En liten stund derefter kom Lauritz ut igen mycket slokörad och ynklig.
»Nå, Lauritz,» sade Sara, »skall du redan gå igen?»
»Ja,» svarade han och skyndade sig ut, »jag fick inte.»
Men då han gick ned igen utför den gamla välkända kökstrappan, tyckte han att han var den olyckligaste menniska i verlden, ja han grät — för första gången som jungman.
Det hade nu han gladt sig åt på hela resan: att få sin gamla vindskammare, att få vara tillsamman med Henriette hvarje dag, att förära henne allt det märkvärdiga han hade i kistan, att