af honom i så många år, eller om hon trodde, att hans själ på det sättet bäst skulle vinnas för nådens kallelse, eller om hon möjligen hade andra skäl.
I alla fall var det påfallande huru litet hon inblandade Guds ord och fromma sentenser i sina samtal med honom; hon fördrog till och med, ja hon smålog någon gång åt den muntre kaptenens qvickheter, när de voro fullkomligt oskyldiga.
Sedan hon hade önskat honom välkommen hem och talat om ett och annat, som hade händt under hans frånvaro, slutade hon med att fråga, om han inte, eftersom han ändå satt så ensam, skulle ha lust att komma ned till henne och äta qväll. Det skulle glädja hennes döttrar.
»Kommer det inga andra?» frågade Jacob Worse misstänksamt.
»Det kan nog hända, att några af vännerna titta in till oss, då de gå ifrån bönemötet.»
»Ja, tack då för mig, madam Torvestad!» mumlade Jacob Worse halft förargad. »Ni vet, att jag inte passar i det sällskapet.»
»Säg inte det, kapten Worse, utan låt oss hellre önska och bedja, att ni måtte komma att passa riktigt bra i det sällskap, der Guds ord höres till uppbyggelse i Herranom.» Detta sade hon med stor innerlighet och såg på honom med sina kloka ögon.
Skeppar Worse blef litet förlägen och tog sig en tur omkring i rummet. Det var inte lätt att svara något på sådant; han ville så tusan och icke på bönemötet, men han ville ändå gerna få fatt i något hyggligt sätt att slippa det.
