Det var en salm, som nyligen hade kommit till bygden och som han visste att modern tyckte mycket om; men han hade aldrig lagt synnerligt märke till den förr.
På Herren må du trösta,
Om det dig väl skall gå,
Då hjelper Han dig strida,
Då skall ditt verk bestå.
Du ingenting kan vinna
Med gråt och klagoljud,
Ty intet kan du taga,
Allt kan du få af Gud.«
Dunsterna af dans och drickande försvunno ur hans hufvud; och då modern med sin klara lilla stämma upprepade: »Ty intet kan du taga, Allt kan du få af Gud» — då grepo de honom så förunderligt, dessa ord: allt kan du få af Gud — att han brast i en häftig gråt, som han hade all möda att bekämpa, tills han kom ut.
Så vandrade han hela natten omkring på sin fars gård i gråt och ångest »stridande med Herran». Först då solen rann upp, fick han nåd till att bedja och tacka.
Men det var första gången han hade varit ute från huset en hel natt; och då han nu inträdde i rummet, reste modern sig från bänken och gick honom till mötes med stränghet. Men då hon upplyfte sina ögon och såg hans förändrade miner och väsen, då sade hon stilla: »Min son! visserligen har Herren besökt dig i denna natt.» Och med glad och frimodig röst uppstämde hon:
