»O gläd dig, gläd dig nu, min själ!
Din frälsare Immanuel
Du nu må tacka, lofva.
Nu har du varit Herrans gäst,
O hvilken skön och salig fest,
O hvilken herrlig gåfva!
O Gud! mitt lof och pris mottag!
Det var mig en lycksalig dag,
Nu är jag glad till sinnes.
Jag tackar dig af hjertans grund
För denna nåderika stund,
Som till min död jag minnes.«
Alltifrån den dagen gick Hans Nilsen ej mer till några dansgillen, men genom flera år af anfäktelse och själakamp vann han omsider andens frimodighet, så att han begynte tala med sina närmaste och hvem han eljest träffade om det ena nödvändiga. I församlingen fick han också tala, och det var allas åsigt, att det var längesedan man der hade hört en så liflig tunga.
Men ihågkommande Hauges bestämmelse, ville de äldsta icke tillåta honom att draga ut för att hålla sammankomster med vännerna rundt omkring i landet, förr än han både var alldeles grundfäst i den rena läran och i sitt lefverne hade visat omvändelsens värdiga frukter.
Först då han var öfver fem och tjugu år, blef han utsänd; och då han i fem sex år nästan oafbrutet hade vandrat från ställe till ställe, dels efter uppfordran, dels så som anden dref honom, hade han blifvit en väl känd och högt skattad lekmanpredikant längs hela vestkusten och norrut, längre än till Trondhjem.