välkommen. Det var nämligen en gammal historia mellan dem om ett parti salt, som Worse ansåg att Sivert hade lurat honom på; och det hade han sagt honom rent ut många gånger, när de möttes på fisket; men Sivert Gesvint brukade bara småle vänligt och klappa honom på axeln.
Madam Torvestad förde nu Worse fram till länstolen; han kände sig ytterst illa till mods och förbannade i sitt stilla sinne både Lauritz och madamen. Men Lauritz satt högst lycksalig på en pall bakom de båda tjocka madamerna, mellan hvilka han kunde se en skymt af Henriette.
Sara helsade blygt på skeppar Worse; han strök henne öfver håret; han hade ju sett henne växa upp från det hon var liten flicka.
Då nu alla hade tagit plats och det hade blifvit alldeles tyst, sade madam Torvestad: »Nå, lille Erik Pontoppidan, kan du nu berätta mig hvad det talades om på sammankomsten?»
»Om heliggörelsen» — kom det från den bleke, finnige gossen vid dörren, lika snabbt och tonlöst, som om man tryckt på en knapp.
»Hvilken salm var det ni sjöng, Henriette? Det mins du väl?» frågade modern.
Henriette hade varit på bönemötet, men upptagen af den sorgliga underrättelsen att Lauritz ej fick bo hos dem, hade hon ej haft stor nytta af andakten. Och då hon så kom hem och fick höra, att han ändå hade fått lof att bo der, hade hon blifvit så glittrande glad, att moderns fråga kom öfver henne som ett ämbar vatten.
Hon blef eldröd och visste hvarken ut eller in.
