som passade, flätade hon in det i sina egna ord, så att det blef halft tal, halft uppläsning.
»En kristen bör alltid komma ihåg,» började hon, »att det är många höga och hemlighetsfulla underverk i nådens hushållning, som aldrig i tiden af det stackars menniskoförståndet skola kunna fattas och begripas. Derför behöfva vi aldrig besvära oss med att försöka begripa det, utan blott lita på Guds allmakt och sannfärdighet, som har kungjort oss det. Ja, så snart förnuftet vill börja öfverväga hur det är möjligt hvad Kristus säger, böra vi genast veta, att det är frestelsens stund, att djefvulen är nära, den gamle listige ormen, som förförde Eva med sin illfundighet; och då böra vi ögonblickligen åkalla Guds namn till beskydd mot döden, ja mot sjelfva helvetet. Måtte vi dertill alla förunnas nåd.»
»Amen» — sade Nicolai Egeland.
»Men, kära vänner,» frågade Sivert Jespersen bort till de unga, »huru skola vi förunnas denna nåd?»
»Det är den helige andes gerning,» kom det nerifrån dörren.
»Det var riktigt svaradt, lille Erik! Och hvad kallar du denna den helige andes gerning?»
»Heliggörelsen.»
»Och af hvilka särskilda delar består heliggörelsen? Kan du också svara på det?»
»Pånyttfödelsen, rättfärdiggörelsen och förnyelsen.»
Åter sågo alla med välbehag på den duktige gossen. Sjelf satt han utan förändring i sitt ansigte,
