med munnen halföppen, beredd, så snart någon tryckte på knappen.
Men nu blef Nicolai Egeland äregirig, och han började på det längsta bibelspråk han kunde: »Synden kom in i verlden genom en menniska» — men madam Torvestad afbröt honom fogligt:
»Det är någonting besynnerligt med den pånyttfödda menniskan; hon är icke slaf under en enda synd eller verldslig lusta, ja icke en gång af oskyldiga saker. När jag säger, att hon icke är slaf, är det icke meningen att förneka, att hon ju i en svag stund kan öfverfallas och öfvervinnas af synden, men det vill säga, att hon icke förblifver i den. Öfverrumplas hon af djefvulen eller köttet, så att hon faller i någon synd, står hon åter upp igen, klagar sin nöd för Gud och söker förlåtelse. Och så länge hon sålunda åter upprättas i tron och får frid med Gud, blir hon alltid åter synden öfverlägsen, så att hon likväl fortfar att vandra efter andan.»
Sara såg bort till Fennefos, ty hon visste, att han ej kunde fördraga den bok, hvarur modern läste detta. Men han rörde sig icke. I den svaga belysningen urskilde hon endast den kraftiga, rena profilen, halft vänd uppåt, som om han satt och såg upp mot taket.
Då han alldeles icke tycktes vilja tala i afton, fortsattes samtalet blott en qvarts timme utan synnerligt lif. Sara satt hela tiden vid bibeln; och eftersom samtalet rörde sig, slog hon upp ett skriftställe här och der, dels för sig sjelf, dels när någon af de andra bad henne friska upp deras
