konsuln börjat uppge »Familjens Hopp», liksom han hade uppgifvit så många andra under de sista åren.
Nu var han visserligen glad både öfver fartyget och öfver sin gamle kapten Worse, men likväl voro hans steg tunga och ljödo så ödsligt och dystert, då han från kontoren gick genom den stora förstugan, der den breda trappan förde upp till andra våningen.
Ty det ville mera till än en lycklig resa för att lugna den bekymrade köpmannen; och dertill kom att Sandsgaard var tomt och öfvergifvet, ingen ungdom, inga bjudningar, endast gamla minnen af sirliga kavaljerer och dristigt urringade damer, hvilka i alla vrår lemnat efter sig en doft, som kom hans hjerta att klappa.
Sedan fru Garmans död i fjor sommar hade alla festrummen i andra våningen stått tillstängda. Begge sönerna voro i utlandet, Christian Fredrik i London och Richard i Stockholm, och konsul Garman, som hela sitt lif igenom hade varit van vid muntert och sorgfritt sällskapslif, kunde just icke känna sig mycket upplifvad af att lefva ensam med de båda gamla mamsellerna, systrar till hans salig hustru, som nu täflade om att sköta huset åt honom.
Då Jacob Worse från sitt präktiga fartyg såg all den rörelse, som uppstod inne på varfvet och rundt omkring i viken, svälde hans hjerta af stolthet. Allt som fans i båtväg kom roende ut. Slägtingar till manskapet, mödrar och fästmör viftade med näsdukar, i det de gräto af rörelse;
