spanskt rör och såg ytterst hånfullt ned på allt och alla; ej heller kunde han tala riktig norska.
Fadern var delad mellan beundran och en känsla af att vara generad. Men hans beundran fick en svår stöt, då Thomas Randulf svor på, att Romarino hade luktvatten på sin näsduk.
Emellertid höll dock Worse alltid af sin son, om han än kunde ha önskat litet mera af sitt eget sjömansblod i honom. Han tänkte så ofta, att han gerna velat efterlemna »Familjens Hopp» åt sin son — en sådan som Lauritz Seehus borde det ha varit.
Romarino Worse var deremot i verkligheten hvad han såg ut för, en sprätt som förstörde sin fars pengar; men i sitt hjerta föraktade han djupt den simple skepparen, så som han tidigt hade lärt sig af sin mor. —
Allt eftersom nu skeppar Worse började finna sig till rätta i staden, funderade han ofta öfver hvad som kunde stå på ute på Sandsgaard. Ty der var alldeles icke som förr; det visste icke tusan hvad det var. Att fru Garman var död, gjorde ju naturligtvis mycket; men det kunde ej vara orsaken till, att det fortfor att hvila något tungt, tryckande öfver allting der ute.
Och slutligen började han få sina misstankar. Det var icke blott hamnfogden Snell som den första qvällen hade häntydt på C. F. Garmans penningförlägenhet. Han hörde det samma från flera håll. Först skrattade han, men småningom blef han dock betänksam.
Många gånger, då han lät ro sig ut till Sandsgaard, satt han och beslöt, att i dag skulle han