de flesta hade för länge sedan uppgifvit »Familjens Hopp».
Det var inga slägtingar, som togo emot skeppar Worse; han var enkling och hans son gick på handelsinstitut i Lübeck. Hvad han gladde sig åt var att få berätta de andra skepparne på klubben om Rio Janeiro, der ingen hade varit; men allra mest gladde han sig vid tanken på de historier han skulle traktera skeppar Randulf med.
Hvad var nu Randulfs vidt berömda och ofta berättade resa till Taganrog emot Rio! Han, Worse, ämnade ej dra i betänkande att breda på duktigt.
I sina unga dagar hade Jacob Worse varit en galning, och han var ännu en munter halfgammal sälle inemot femtio år.
Hans kropp var kort och undersätsig, hans ansigte ett äkta skeppareansigte, fyrkantigt, rödlett, trohjertadt och gladlynt. Om hans hufvudhår voro räknade, måtte det ha varit en ofantligt hög siffra, ty de sutto tätt som på ett utterskinn, och dessutom växte de på ett egendomligt sätt.
Det såg ut som om en orkan en gång hade blåst honom bak i hjessan, lagt först en liten spiralformig virfvel af hår der uppe och sedan blåst allt det öfriga nedåt och åt sidorna och framåt. Och der låg nu hans hår en gång för alla tätt och fast, utan att hädanefter låta rubba sig af någon vind; och framåt förbi öronen hade orkanen lagt små rader af krusor, som dem den fina flygsanden bildar efter en storm.
Innerst vid bryggan bemannades »fruns båt»; skeppar Worse gned sig i händerna, det var en
