»5,000 specier, herr konsul, att börja med och tio, ja femton, om det behöfves, när jag hinner skrapa ihop dem.»
Hans ansigte strålade och han skrattade, så att det sade klunk i honom.
Men hans glädje fick ett hastigt slut, då konsuln sköt bundten ifrån sig och frågade i sin kallaste ton:
»Hvad skall det betyda? Hvad skall jag med de här pengarne?»
»Begagna dem, låna dem, behålla dem så länge ni vill, herr konsul!»
»Ah — var det meningen? Ni har alltså tillåtit er ett litet divertissement på vår bekostnad; mycket sinnrikt uttänkt, herr kapten Worse! men så långt är det ändå inte kommet med C. F. Garman, att de låna pengar af sina egna — sitt eget folk.»
Ett ögonblick satt den illistige skeppar Worse mållös; men så tyckte han, att det gick för långt, sinnet rann på honom och han slog näfven i bordet.
»Nej, hör nu Morten, nu skenar det ta mig tusan öfver skaklarne med din förnämhet! Behöfver firman pengar, så är det naturligast, att den lånar af mig, som har förtjenat hvar enda skilling i ert och er fars bröd!»
»Men förstår du då inte,» ropade konsuln, som också blef ifrig, »kan du då för tusan inte begripa, att det skulle skada vår kredit, om det blefve bekant, att en af våra egna skeppare hade räddat oss ur en förlägenhet?»