stor utmärkelse. Men då han nu såg konsuln sjelf stiga ned i båten, gjorde han ett litet rundkast på däcket som en uppsluppen pojke.
Ty att konsuln sjelf gick ombord och tog emot fartyget, var en stor märkvärdighet. Eljest kom vanligen någon från kontoret, då ej de unga sönerna voro hemma, ty då brukade både Christian Fredrik och isynnerhet Richard vara till mötes långt ut i fjorden för att segla in och dricka Marsala i salongen.
Då briggen lofvade upp för att ankra, var »fruns båt» ännu ett stycke borta. Men skeppar Worse kunde ej längre styra sig, han tog tag i vantet, svängde sig upp på räcket, och i det han viftade med hatten, ropade han, så att det hördes öfver hela Sandsgaard: »Vi komma sent, herr konsul, men vi komma säkert!»
Konsul Garman smålog och helsade tillbaka, medan han i all tysthet drog sina ringar af den högra handen; ty han kände till Jacob Worses handtag, när han kom från en resa,
På däcket stod kaptenen vördnadsfull och lycksalig med hatten i handen, då konsuln försigtigt och styfbent steg uppför repstegen,
»Välkommen hem, Jacob Worse!»
»Tack för det, herr konsul!»
Konsuln öfverlemnade sin hand till kramning.
Manskapet stod i en vördnadsfull cirkel rundt omkring. De voro redan tvättade och tillsnyggade, färdiga att gå i land; ty det hade kommit så många vänner och slägtingar ombord under inseglingen, så att de behöfde ej lägga hand vid arbetet med ankring och förtöjning.
