Men i sjelfva elden voro återigen sjögastarne. De voro inne i husen och räddade, tills taket föll, uppe på grannhuset med våta segel, höggo ned småhus och plank.
Thomas Randulf och Jacob Worse voro alltifrån de voro pojkar kände som de modigaste vid eldsvådor. Ständigt voro de först på platsen, buro ut de gamla och sjuka och intogo derefter de hetaste och farligaste posterna under släckningen. I verkligheten var det de som ledde det hela, fastän brandchefen hade både gula och eldröda fjädrar i sin trekantiga hatt.
Under allt detta utstodo dock köpmännen den värsta ångest. Assurans var någonting mycket sällsynt; många af de väckta ansågo till och med, att det var en syndig misstro till Försynen; några sade, att de hade assurerat hos Gud.
Men när vinden låg på och de små trähusen flammade upp det ena efter det andra, då förlorade till och med de klokaste och frommaste all besinning, och de sprungo omkring i packbodarne vid magasinen och hjelpte till med att välta mjölsäckar och spannmål i sjön, arbetande och ödeläggande i sitt anletes svett, medan de glömde att rädda kontanterna på kontoret bakom kramboden.
Men genom eld och rök, högt öfver larmet och ropen, ljöd klämtningen från den stora klockan i domkyrkan. Två eller tre långsamma slag, så en lång paus, derpå åter några enstaka slag med pauser emellan. Det lät så tungt och hopplöst. Det var icke stormklockan, som skulle väcka menniskorna till hjelp och räddning; det var kyrkans bön om barmhertighet, de upprepade, förtviflade
