Högst upp i fjerde våningen af alla magasiner kom det ljus; tranlampor stäldes här och der, folk började komma till, män och käringar och unga flickor; saltboden öppnades, tunnbindaren rumsterade med tunnorna; manskapet ute i båten blef otåligt, de ropade in, att nu började de, och de fyra första blanka sillarne slängdes in öfver magasinsgolfvet.
Men nu var hela staden underrättad, ända till den aflägsnaste vrån; det tändes ljus bakom små rutor och otaliga kaffepannor sattes på. Öfverallt ifver och munterhet; sillen var kommen — sillen, som alla hade väntat på och som alla väntade sig något af.
De unga flickor och hustrur, som skulle «gana» sillen, d. v. s. ta ut inelfvorna, klädde sig i sina renskläder under skratt och skämt, fast det var så kallt att stiga upp, att tänderna skallrade i munnen på dem. Framför allt bundo de en tjock duk tätt om hufvudet, så att man ej kunde se mer än ögonen och näsan, ty fick man sillake i håret, så blef det sår.
När de voro färdiga, sprungo de i hopar bort till det magasin, der de på förhand hade tingat arbete; och ett tu tre funno de sitt arbetslag och sin plats midt i sillen till upp öfver träskorna med tunnor och saltbaljor och det olycksaliga talgljuset hvilket satt på en pinne, som var stucken midt ned i sillhögen och som alltid vållade stort bekymmer genom snytning med våta fingrar, omkullfallande och andra vedervärdigheter. Så fingo de upp den lilla blanka rensknifven och så till att rispa upp sill efter sill i en ljungande fart.
