Nu var det fullt af elefantspår i snön, och det tjenade till ingenting att byarne hvarje ögonblick lade ett nytt lager deröfver; det trampades genast ned till smuts.
Endast uppe i staden på de bredare gatorna och omkring skolan var det ännu så mycket snö, att skolgossarne kunde få till stånd en liten batalj, då det ändtligen blef morgon.
När de bleka och glåmiga ynglingarne i högsta klassen kommo lunkande till skolan med sina döda lass af grekiska och latinska böcker, med sina tankar långt för hin i våld i försvunna kulturer, hjernan fyld med grammatik — den ena hälften med reglerna, den andra med undantagen — och de så på sin väg mötte en flock rensflickor, som gingo hem, efter att ha stått i sillen halfva natten, så kunde det nog hända, att de muntra flickorna stucko hufvudena tillsamman och skrattade.
De hade dragit ned halsdukarne, så att munnen var fri, och under prat och muntra rop gingo de midt på gatan, varma och rödkindade efter arbetet med blanka sillfjäll på kjolarne och ända upp på näsan. Många af dem voro jämnåriga med de lärda herrarne eller yngre; likväl voro de så öfverlägsna; de skrattade så himmelshögt at de halft lystna, halft föraktliga blickar de fingo.
De lärda herrarne kände det kanske något litet. Men de funno upprättelse i plebs plebis eller semper varium et mutabile eller någon dylik klassisk qvickhet.
De visste, att det hade kommit sill i natt; de sågo hamnen, som vimlade af fartyg, och brådskan öfver hela staden.
