Konsuln helsade vänligt på dem. De solbrända ansigtena togo sig främmande och käckt ut här hemma i den svala försommaren; en och annan hade en eldröd skjorta eller en violett skottsk mössa, som förts hem från det underbara Rio. Och på alla de småleende ansigtena kunde man se, att de visste hvilka tusan till karlar de voro och huru ifrigt de längtade efter att komma i land för att visa sig och börja berätta.
»Här är en tosing,» sade skeppar Worse, »han gick ut som kajutvakt, men vi ha gjort honom till jungman under vägen. Konsuln ska’ tro, det dog ett par för oss der borta i Rio — fan så häftigt klimat! Nå, Lauritz, fram med dig!»
En ung fyr på sexton sjutton år knuffades ändtligen ut ur gruppen, blyg och tafatt, med ansigte rundt och skinande rödt som ett äple efter en grundlig såptvättning.
»Hvad heter han?» frågade konsuln.
»Lauritz Seehus,» svarade ynglingen.
»Lauritz Boldeman Seehus», rättade kaptenen; och manskapet fnissade, ty de kallade honom Lauritz Bulleman.
»Vi ha alltid haft goda skäl och anledningar till att fästa synnerlig vigt vid kapten Worses rekommendationer, och om den unge mannen vill träda i en så duglig sjömans fotspår» — här bugade sig konsuln för kaptenen — »skall firman låta honom stiga i graderna efter förtjenst. För öfrigt skall hela manskapet proportionaliter få en gratifikation vid afräkningen, i anledning af den långa och farliga resan. Firman tackar hvar och en särskildt för godt och troget arbete.»
