främst voro nu alla, som hade med sjön att göra — och det hade nästan hela staden — i den mest ansträngda verksamhet; ända ifrån fiskarena sjelfva och upp till salteriegare och spekulanter — alla gingo i ett slags rus, så länge fisket varade.
Då fingo icke allenast skeppare, utan helt unga styrmän fartyg till att fara på fisket med; och der seglades de oförvägnaste seglatser för att hinna först fram och få full last. Så narrade man hvarandra med falska upplysningar, slogs, om det var nödvändigt, och drack sig ett godt och försvarligt rus, när det var tid och anledning.
Hemma på klubben var det lifliga aftnar; alla rummen fulla, folk satt på kanten af biljarden, hvilket eljest var förbjudet.
Hvarje nyankommen måste berätta hvar sillen stod, priset, huru många lås som satts för och om det eljest var något nytt norrifrån. Det var det enda sättet man fick underrättelser på, och efter dem rättade man sig.
Ibland var det rätt, ibland var det galet; ibland slog fisket rikligast till, när det berättades, att sjön var hvit, sillen hade vändt och stod från land; än var det just slut, då ryktet berättade om de otroligaste sillmassor och fångster, och så satt man der med händerna fulla af dyrt salt och tomma tunnor.
Så drucko de också varmt och godt på klubben om qvällen, när de hade varit hemma och ätit; då tänkte man ej längre på affärer för den dagen, och så sjöngo de.
Det var nästan alltid en eller annan ung skeppare, som trädde fram och gjorde sin röst så
