sträfvandet efter en anspråkslös vinst. Pengarne kommo alltför lätt och i alltför stora portioner.
Fennefos fann äfven, att det började insmyga sig öfverdåd i brödernas samlif; det var middagsbjudningar, då man åt öfverflödigt mycket.
Saken var den, att för dessa menniskor med tarfliga vanor var stek och kaka någonting nytt och oerhördt; och efterhand som de blefvo medvetna af, att det hade de nu råd till, funno de en halft barnslig glädje i att låta stadens kokfru laga mat åt dem som i de förnämas hus.
Fennefos talade till dem om det och bannade dem; de hörde på honom, smålogo och tackade; men det blef icke annorlunda.
Äfven i stadens offentliga lif började dessa stillsamma män, som hade blifvit rika utan att någon märkte det, att göra sig gällande. Man nödgades taga hänsyn till dem på många sätt; deras fromma sätt och gudliga tal upphörde att vara föremål för gyckel.
Ja, efterhand som Hauges vänner vunno i yttre anseende och förlorade i inre lif, trängde sig från dem och deras väckelse en ytlig religiositet utöfver samhället både i staden och på landet, en officiel skenhelighet, som trifdes väl.
Sådan ungefär var staden på den tiden: en gammal stad full af nytt, trång och krokig, mörk och pietistisk, men frisk och småleende mot det blåa hafvet med stolta fartyg och duktiga sjömän.
En sommardag skulle den ses i solsken och nordanvind, när måsarne flögo öfver fjorden och fram och tillbaka utmed de hvitmålade magasinen vid hamnen, när de lossade salt ute på viken och
