Jungfru Sara och Henriette sutto i väfkammaren och nystade garn; Henriette hviskade. Modern satt och skref bref i salen med dörren öppen, men hon hörde icke väl.
»— och så kan du tänka dig, ja är det inte obegripligt hvad de kunna hitta på, de stulo ett tåg, kan du tänka dig —»
»Hvilka?»
»Lauritz och de andra.»
»Stulo de?»
»Är du tokig?» svarade Henriette förargad, »tror du Lauritz stjäl! Nej, de bara togo det — togo det, förstår du, bakom dörren nere i Worses kryddbod — ett strunttåg, som inte var värdt sex skilling — från den rike skeppar Worse, det måtte väl inte göra något?»
»Men, Henriette, du vet väl, att det inte är stort eller litet det kommer an på; hvar och en som stjäl —»
»— är en tjuf, ja jag kan det bibelspråket,» afbröt Henriette i en hast, »men nu skall du höra hvad de gjorde med tåget, för det var i går eftermiddag Lauritz talade om det för mig i köket, medan jag serverade té —»
