Konsuln helsade åt alla håll och gick ned i salongen, följd af kaptenen.
Manskapet var vid ypperligt humör både för »gratifikationen» och derför att det var något alldeles ovanligt, att en redare kom ombord och tackade simpelt sjöfolk.
Det var ej heller konsul Garmans vana att ta sig mycket af sitt folk. Icke att han var någon hård herre, tvärtom; han helsade alltid vänligt, sade väl också då och då ett par ord i förbigående. Men han var och förblef dock så oändligt fjärran och högt uppe, så att den minsta vänlighet från hans sida blef en nedlåtenhet, som mottogs med tack och beundran.
Då han en half timmes tid derefter steg i båten igen, för att ro i land, hurrades det för honom från fartyget. Konsuln reste sig i båten och aftog sin hatt. Han var mycket rörd och längtade efter att få komma hem på kontoret och få vara allena.
Konsuln förde med sig i land fartygets papper och en påse goda sovereigns. Det hade varit en lyckad resa; huset C. F. Garman hade ej på länge gjort en så stor affär; det var glädjande, men det var icke nog.
Under alla de år Morten Garman hade arbetat efter faderns död, hade det aldrig lyckats honom att bringa lif och blomstring i den stora, vidlyftiga verksamheten.
Huset hade under krigsåren och genom myntreduktionen lidit så svåra förluster, att dess krafter voro förlamade för många år; ja, det såg nästan ut, som om det aldrig skulle kunna genomkämpas.
