nog gripas af nådens kallelse i sinom tid. Annorlunda var det med dig, Sara, du har ett motspänstigt sinne, som tidigt måste inöfvas i Herrans tukt. Och gudskelof, hvarken din hederlige far eller jag har sparat vårt ris, och Gud har lagt sin rika välsignelse till, så att du blef den du är.»
Detta sade hon med ovanlig värme. Eljest var förhållandet mellan mor och dotter litet stelt. De kunde tala med hvarandra om verldsliga och andliga ting, men till förtrolighet kom det aldrig.
Sara var uppfostrad i de strängaste grundsatser om barnens pligter mot föräldrarne, och hon såg upp till modern med vördnad. Hon skulle hellre ha afhuggit sin hand än handlat mot hennes vilja; men hon tordes icke gå och kasta sig om hennes hals, som hon mången gång kände behof af.
När Henriette i sin uppsluppenhet kysste och omfamnade henne, kände hon ett underligt välbehag, men hon slet sig genast lös, ty hon visste, att modern icke tyckte om sådant.
Då de hade arbetat en liten stund tysta, hviskade Henriette åter: »Han var full i lördags.»
»Hvem?»
»Lauritz.»
»Fy! Hur vet du det?»
»Han talade om det för mig.»
»Men har han då ingen skam i sig?»
»Åh, det var väl inte så farligt; han var inte alldeles smäckfull, förstår du; bara jämt laddad, som det heter.»
