Då han kom upp på sin lilla kammare, satt han länge i stridiga tankar. Huru godt hade det icke varit för honom, om han i detta ögonblick haft sin mor att rådföra sig med. Men hon var död för två år sedan. De, som stodo vid hennes dödssäng, berättade, att det var som om hon sjungit sig direkt in i himmelen.
Hans Nilsen kom från ett möte med de äldste af bröderna. Han hörde sjelf till dem; ty det berodde ej på åren, utan på tro, kärlek, rättfärdighet och erfarenhet i andliga ting samt sann visdom.
Det hade nämligen kommit bref från hans hembygd, hvari det klagades öfver, att åtskillig ljumhet började smyga sig in bland vännerna der omkring; och de bådo så enträget, att det måtte skickas dem en man eller qvinna, som kunde blåsa upp den slocknande elden, innan kolen blefvo alldeles svarta och döda.
Helst ville de naturligtvis ha Hans Nilsen; men eljest voro de nöjda med hvem som de äldste ville skicka dem.
Då detta bref var uppläst, sade den äldste bland dem, en gammal man, som hade känt och arbetat tillsammans med Hauge:
»Nå, käre Hans Nilsen, hvad tycker du? Månne anden vittnar i dig, att du skall följa brödernas kallelse? eller kanske du vet någon annan, som bättre skulle passa dertill?»
»Jag tänker att Hans Nilsen tycker han har det bra der han är,» sade Sivert Jespersen, utan att se upp från den postilla, hvari han satt och bläddrade.