Mera talades der icke. Men de voro så inöfvade med hvarandra, förstodo så väl en liten vink eller en svag betoning, att den paus, som nu följde var för dem lika upplysande och spännande som en debatt.
Ändtligen reste Fennefos sig och svarade:
»Jag vill pröfva mig sjelf och bedja anden upplysa; mig i morgon eller kanske i qväll på sammankomsten skall jag, om Gud vill, lemna er mitt svar.»
Nu satt han der och försökte vara fullt uppriktig för att få reda på sig sjelf.
Det ogillande, han så väl hade hört i Sivert Jespersens anmärkning, var någonting som han hade märkt förut här och der. I allmänhet ville man visserligen gerna behålla honom i församlingen; men det fans dock några som kände sig tryckta af honom. Från dessa kommo små antydningar om, att madam Torvestads hus kunde vara farligt för en predikant, kunde fresta till förvekligande.
Så snart Hans Nilsen märkte detta, hade han genast tänkt på Sara. Så noga han kunde hade han granskat sitt eget hjerta. Men det var honom ej möjligt att med säkerhet afgöra, om den glädje han kände i hennes sällskap var begynnelsen till en syndig kärlek, eller om den icke var blott hvad den borde vara: en hjertlig känsla af vänskap och hängifvenhet för denna qvinna, som var renare och bättre än alla de andra.
Då han emellertid icke kunde komma till någon säker öfvertygelse och då detta började pina och oroa honom, hade han en dag gått direkt till
