Var det icke som Sivert Jespersen sade, att han hade det för bra der han var? Och var det icke åter Sara, endast Sara, som gjorde det så godt och välsignadt inom honom och omkring honom?
Han kände, att det närmade sig en af de onda timmar, som stundom hemsökte honom, isynnerhet då han var yngre. Han vred sina händer och bad, att anden måtte upplysa honom och mörkret vika. Det kom en stark svettning öfver honom; han vred sig som i smärta och andedrägten blef kort och mödosam. Och under tiden virflade tankarne förbi honom, onda tankar, stygga, orena tankar, som icke voro hans egna. I stället för att allvarligt pröfva sig sjelf, mindes han tvifvel och bespottelser, som han hade hört; vilda, förvirrade bilder dansade genom hans hufvud, och när han ville gripa fast om ett beslut, sätta en fast punkt för att komma ur den hemska anfäktelsen, då gled allt ifrån honom, han låg maktlös, bunden till händer och fötter, och djefvulen sjelf stod och skrattade åt honom.
Då ropade han högt: »Vik ifrån mig, Satan!» och utmattad och tillintetgjord kastade han sig på sitt ansigte ned i soffan.
Men i det han tillslöt sina ögon, var det som om det flammade små eldtungor bakom ögonlocken, de samlade sig, glimmade, försvunno och kommo igen, tills han plötsligt tyckte, att han hade läst i mörkret framför sina tillslutna ögon ordet: res!
Han sprang upp och såg sig omkring i det halfmörka rummet, i det han upprepade: »Res —
