svältande djur. Hon åkte likväl i flera dagar, tills hundarna stupade och släden stannade. Charles och Hal tiggde och bådo att hon skulle stiga ur och gå, de kelade med henne och bönföllo — och under tiden satt hon och grät och besvärade himlen med berättelser om deras obarmhärtighet.
En gång lyfte de henne ur släden med våld. Men det gjorde de aldrig om. Först linkade hon som ett bortskämdt barn, och sedan slog hon sig ned på vägen. Hennes följeslagare satte tåget i gång, men hon rörde icke ett finger för att resa sig. Sedan de hade fortsatt tre mil, lastade de ur släden och vände om till henne. Och så måste de med våld sätta henne i släden igen.
Övermåttet av deras egna besvärligheter gjorde dem likgiltiga för hundarnas lidanden. Hal hade en åsikt som han brukade tillämpa på andra, och det var att »man måste härdas». I början hade han predikat denna lära för sin syster och svåger, och då han misslyckades i att få dem att uppfatta den, trumfade han in den hos hundarna med sin käpp. Vid Five Fingers tog hundfödan slut, och en tandlös gammal indiankvinna erbjöd sig att sälja några skålpund frusen hästhud åt dem för den stora revolvern som höll jaktkniven sällskap vid Hals sida. Det var ett torvtigt surrogat för föda, denna hud, som för sex månader sedan hade dragits av en boskapsdrivares ihjälsvultna hästar. I sitt frusna tillstånd liknade den mest
