vari en livsgnista svagt flämtade. Så snart det gjordes halt, föllo de omkull som döda, och den svaga livsgnistan mattades och tycktes vara nära att slockna. Och när så käppen eller piskan träffade dem, fladdrade gnistan svagt upp igen, och de reste sig mödosamt och stapplade åter framåt.
Så kom en dag då den godlynte Billee föll och icke kunde resa sig mer. Hal hade sålt sin revolver, och han tog en yxa och slog Billee i huvudet med den, där hunden låg mellan draglinorna. Sedan skar han av remmarna, så att kadavret löstes ur seltyget, varefter han släpade det åt sidan av vägen. Buck såg det, och hans kamrater sågo det, och de visste att detsamma skulle hända dem inom kort. Dagen därpå stupade Koona, och nu återstodo endast fem — Joe, för utsliten att kunna vara ondsint längre; Pike en linkande krympling med endast halvt medvetande, vilket icke var tillräckligt för att han skulle kunna hyckla eller skolka numera; den enögde Sol-leks, ännu trogen på sin post och sörjande över att han hade så föga kraft att ta i; Teck, som icke hade varit ute så mycket som de andra under vintern och nu var mera medtagen än någon, därför att han ej var så härdad; och slutligen Buck som fortfarande gick i spetsen för tåget, men icke längre frågade efter någon disciplin eller försökte inpränta den hos sina kamrater — halva tiden så godt som blind av svaghet och
