finnande vägen nästan på måfå och tack vare den svaga känseln i sina fötter.
Det var ett vackert vårväder, men varken hundarna eller deras ägare lade märke därtill. För varje dag gick solen tidigare upp och senare ned. Det dagades redan klockan tre på mornarna och skymningen räckte till nio på kvällarna. Och hela de långa dagarna voro ett enda flammande solsken. Den spöklika vintertystnaden hade givit vika för vårsorlet av vaknande liv. Och detta sorl steg från en jord som skälvde av livsglädje. Den kom från ting som levde upp och rörde sig på nytt — ting som hade varit som döda och legat orörliga under långa månaders frost. Saven steg i furorna. Sälg och asp sköto knoppar. Buskar och rankor höljdes av en ny grönskande skrud. Syrsorna sjöngo om nätterna, och om dagarna kravlade sig alla slags krypande och krälande smådjur fram i solen. Rapphöns och hackspettar kurrade och pickade i skogen. Ekorrar klapprade, fåglar kvittrade, och högt uppe i luften sköto vildfåglar fram i kilformiga skaror på väg till norden från sydliga länder.
Från varje höjdsluttning hördes ett sorl av rinnande vatten, bruset från undangömda källor. Allting tinade upp, svällde och rörde sig Yukon strävade att bryta isen som höll den fången Floden frätte underifrån och solen tärde ovanifrån. Där uppstod lufthål och rämnor, som vidgades, då tunna isflak sjönko
