ned i floden. Och midt i allt detta knoppande, svällande och sorlande, nyvaknande liv, under en flammande sol och omgivna av smekande vårvindar färdades de bägge männen, kvinnan och draghundarna likt dödsvandrare.
Under det hundarna oupphörligt stapplade och föllo, Mercedes åkte och grät. Hal svor och Charles’ ögon längtansfullt vattnades, anlände de slutligen till John Thorntons läger vid mynningen av White River. Då tåget stannade, föllo hundarna genast som döda till marken. Mercedes torkade bort sina tårar och såg på John Thornton. Charles satte sig på en timmerstock för att vila, men han satte sig långsamt och med mycken möda, ty han var alldeles styv i sina leder. Hal sade icke ett ord. John Thornton höll på att tälja de sista tagen på ett yxskaft, som han hade gjort av ett stycke björkträ. Han täljde och lyssnade, gav enstaviga svar och kortfattade råd, då sådana begärdes. Men han kände sitt folk, och han gav sina råd med den fulla övertygelsen att de ej skulle bli följda.
»De ha sagt oss långt före detta att vägen börjar bli osäker och att vi gjorde bäst i att gå i kvarter», sade Hal till svar på Thorntons varning att icke vidare äventyra färden på den osäkra isen. »De ha sagt oss att vi aldrig skulle komma fram till White River, och här ä’ vi nu i alla fall.» Den sista frasen uttalades med hånfull och triumferande ton.
