»De gjorde rätt i att varna er», sade John Thornton. »Vägen kan bli oframkomlig när som helst. Man skall vara en dåre och ha en dåres blinda tur för att ett sådant vågspel skall lyckas. Jag säger er rent ut, att jag inte skulle ha velat riskera mitt liv på den isen för allt guld som finns i Alaska.
»Därför att ni inte är en dåre, kan jag tro», sade Hal. »Men det gör detsamma, vi fortsätta till Dawson». Han lindade upp sin piska. »Seså, — upp där, Buck! Hej! Upp med er! Hej!»
Thornton fortfor att tälja. Han visste att det var fåfängt att ställa sig emellan en dåre och hans fixa idé — och två eller tre galningar mer eller mindre skulle icke på något sätt störa världens gång.
Men hundarna stego icke upp på befallning. De hade för länge sedan kommit till den punkten, att de icke lydde utan stryk. Och nu började piskan sitt obarmhärtiga värv, John Thornton knep ihop sina läppar. Sol-leks var den förste som kravlade sig upp, Teck följde exemplet. Sedan kom Joe, ehuru han gnällde av smärta. Pike gjorde pinsamma ansträngningar. Två gånger föll han tillbaka sedan han hade rest sig till hälften, men den tredje gången lyckades det honom att komma upp, Buck gjorde intet försök alls. Han låg helt lugnt kvar där han hade fallit. Piskan träffade honom gång på gång, men han varken jämrade eller rörde sig. Flera gånger
