såg det ut som om Thornton ville säga något, men så hejdade han sig. En fuktig dimma lade sig över hans ögon, och när piskan fortfor att vina, steg han upp och började obeslutsamt gå av och an.
Det var första gången som Buck hade underlåtit att lyda, och redan detta var ett tillräckligt skäl för Hal att bli ursinnig. Han kastade ifrån sig piskan och tog till käppen. Men Buck rörde sig icke, trots de tunga slag som regnade över honom. I likhet med sina kamrater var han knappast i stånd att resa sig, men skillnaden var att han hade beslutat sig för att icke göra det. Han hade en obestämd aning om hotande ofärd. Han hade känt den ganska starkt redan då han kom till flodstranden, och han hade sedan icke blivit den kvitt. Med varje steg han under hela denna dag hade tagit på den tunna och porösa isen, tyckte han sig vädra olyckan på allt närmare håll, och där ute på isen framför dem, dit hans husbonde ville driva honom, låg ofärden bestämt på lur. Han rörde sig icke ur fläcken. Så mycket hade han lidit och så långt hade det gått med honom, att slagen icke längre kändes så svåra. Och medan Hal fortfor att slå och slå, började den matta livslågan hos Buck att flämta för att slockna. Det var nästan slut med honom. Han kände sig så märkvärdigt förslöad. Det var som om han från ett långt avstånd märkt att han blev slagen. Han kände icke längre någon smärta. Han kände
