sig ned, tog upp kniven och skar av Bucks dragremmar i två drag.
Hal hade ingen stridslust längre. Och för resten hade han händerna — eller rättare sagt armarna — fulla med sin syster, och Buck hade för litet liv kvar i sig för att kunna vara till något synnerligt gagn framför släden. Några minuter senare gåvo de sig av från stranden och fortsatte nedåt floden. Buck hörde dem gå, och han lyfte upp huvudet för att se på. Nu gick Pike i spetsen. Sol-leks närmast släden och Joe och Teck emellan. Alla hundarna linkade och stapplade. Mercedes åkte på den lastade släden. Hal höll styrstången och Charles vacklade bakom.
Medan Buck såg efter dem, föll Thornton på knä bredvid honom och kände efter med sina grova, vänliga händer om något ben var krossat. Då han hade slutat sin undersökning och funnit att Buck ej led av något annat än en massa sår och för övrigt befann sig i det mest utsvultna tillstånd, hade släden hunnit ungefär en fjärdedels mil därifrån. Buck och Thornton sågo den kräla fram över isen. Plötsligt sågo de slädens bakända sänka sig som i ett djupt spår och styrstången reste sig hastigt i luften med Hal, som klängde sig fast vid den. Mercedes’ skrik trängde till deras öron. De sågo, att Charles vände sig om och tog ett steg för att springa tillbaka, men i detsamma gav ett stort isflak vika och både människor
