av bara glädje. Och när så John Thornton släppte honom igen och han flög upp med skrattande mun, lysande ögon och kvävda utrop i sin strupe samt förblev orörlig på det sättet framför sin husbonde, utbrast John Thornton med riktig vördnad: »Herre Gud, Buck — talets gåva är det enda som fattas dig!»
Buck hade ett uttryck för sin tillgivenhet, som nästan kunde ha tydt på motsatsen. Han brukade ofta fatta om Thorntons hand med sina käkar och bita till så hårdt, att det syntes djupa märken i huden långt efteråt. Men liksom Buck uppfattade Thorntons svordomar som smeknamn, så förstod också Thornton att Bucks låtsade bett skulle föreställa en smekning.
För det mesta uttryckte dock Buck sin kärlek genom en stilla tillbedjan. Han kunde bli alldeles vild av förtjusning, när Thornton smekte honom eller talade med honom, men han tiggde aldrig därom. Skeet brukade emellanåt sticka sin nos under Thorntons hand och knuffa och skuffa tills hon blev smekt, och Nig kom och lade sitt stora huvud i Thorntons knä, men Buck nöjde sig med att tillbe honom på avstånd. Han kunde ligga timtals vid sin husbondes fötter och se upp i hans ansikte med spänd och ivrig uppmärksamhet, studerande varje min, varje skiftning i hans drag. Eller också låg han på något avstånd från honom, bakom honom eller vid sidan, och
