därjämte sin vildhet och egensinnighet. Han var snarare en varelse från vildmarken, som kommit därifrån för att sitta vid John Thorntons härd, än en hund från den milda södern med prägel av generationers civilisation. Han älskade John Thornton för högt att någonsin kunna stjäla från honom, men om det gällde en annan man i något annat läger, tvekade han icke ett ögonblick, och han stal med en slughet som räddade honom från att bli upptäckt.
Han var alldeles full med ärr efter hundbett, och han slogs ursinnigare än någonsin och med mera beräkning. Skeet och Nig voro för godlynta att söka gräl, och dessutom tillhörde de John Thornton. Men främmande hundar, vilken ras de än tillhörde och hur morska de än voro, måste ofördröjligen erkänna Bucks överlägsenhet, eller också funno de sig ögonblickligen invecklade i en strid på liv och död mot en fruktansvärd motståndare. Och Buck var utan förbarmande. Han hade själv fått lära sig lyda våldets lagar, och han underlät aldrig att begagna sig av en fördel, lika litet som han släppte den fiende han en gång hade drivit in på dödens stråt. Han hade tagit lärdom av Spitz och av de förnämsta slagskämparna bland postens och polisens hundar, och han visste att det icke fanns någon medelväg. Han måste segra eller bli besegrad — att visa medlidande var svaghet. Barmhärtighet existerade aldrig i uråldriga tider. Den skulle då ha
