missuppfattats och ansetts för fruktan, och sådana missuppfattningar ledde till en säker död. Döda eller dödas, äta eller ätas, det var lagen, och Buck lydde detta bud från den gråa forntiden.
Han var äldre än de dagar han hade sett och de andetag han hade dragit. Han var en länk emellan det förflutna och det närvarande, och den evighet som låg bakom honom genomströmmade honom i mäktiga vågor, efter vilka han fogade sig Han satt vid John Thorntons eld — bredbröstad, med vita betar och långhårig päls — men bakom honom skymtade skuggor av alla möjliga slags hundar, halv-vargar och vilda vargar, fordrande och pockande, smakande köttet han åt, törstande efter vattnet han drack, vädrande med honom, lyssnande med honom och täljande för honom ljuden från vildmarken, reglerande hans lynne, dikterande hans gärningar, somnande med honom då han lade sig, drömmande med honom och utom honom, och själva utgörande föremål för hans drömmar.
Så mäktigt lockades han av dessa skuggor, att människosläktet och dess anspråk på herravälde för varje dag gled allt längre undan för honom. Djupt inne i skogen ljöd emellanåt ett kallelserop, och så ofta han hörde denna maning som lockade och upprörde hans innersta, kände han sig tvingad att vända ryggen åt elden och den avröjda jorden däromkring
