växa allt mer och mer. Thornton ensam och ingen annan kunde lägga en packning på hans rygg under sommarfärderna. Ingenting var för svårt för Buck, när Thornton ville att det skulle ske. En dag — sedan de hade stakat sig ut från flotten, lämnat Dawson och begivit sig till Tananas huvudflöde — sutto männen och de tre hundarna på krönet av en klippa, som stupade lodrät ned till en naken berghäll trehundra fot längre ned. John Thornton satt nära klippranden och hade Buck bredvid sig. Plötsligt fick Thornton ett obetänksamt infall, och han vinkade åt Hans och Pete, för att de skulle se på vad han ämnade göra. »Hopp, Buck!» kommenderade han och sträckte ut sin arm över klyftan. I nästa ögonblick brottades han med Buck på klippans yttersta rand, och Hans och Pete hade huggit tag i dem och ryckte dem tillbaka.
»Det är riktigt hemskt», förklarade Pete, sedan alltsammans var över och de åter kunde tala.
Thornton skakade på huvudet. »Nej, det är storartat, det är det, och förskräckligt på samma gång. Många gånger gör det mig riktigt rädd, vet ni.
»Jag skulle inte gärna vilja vara i dens ställe som gjorde dig något ondt, medan han funnes i närheten», sade Pete bestämt och nickade bortåt Buck.
»Nej, det ville ta mig tusan inte jag heller», förklarade Hans.
