Och innan årets slut blevo dessa ord bekräftade. Det var i Circle City. »Svarte Burton», en ilsken och oregerlig karl, hade råkat i gräl med en passopp på krogen, och Thornton gick emellan för att stifta fred. Buck låg som vanligt i en vrå med huvudet på framtassarna och gav akt på sin husbondes minsta rörelse. Utan föregående varning slog Burton till. Thornton vacklade och kunde endast hålla sig uppe genom att klänga sig fast vid diskens räcke.
De som sågo på hörde i samma sekund ett ljud som varken var hundskall eller tjut, utan bäst kan beskrivas som ett rytande, och de sågo Buck resa sig och flyga Burton i strupen. Karlen räddade sitt liv genom att instinktmässigt sträcka ut sin arm, men han kastades baklänges till golvet med Buck över sig. Buck drog sina betar ur armen och högg på nytt efter strupen. Den gången lyckades Burton skydda sig endast till en del, och hunden slet upp hans hals. Men nu trängde alla åskådarna Buck in på livet och drevo honom därifrån. Medan en fältskär hämmade blodet, strök hunden av och an utanför den omgivande mängden under ett vildsint morrande. Han försökte bryta sig igenom och kunde blott genom massor av hotande käppar avhållas därifrån. »Sammankomst» hölls på fläcken och man kom till det resultatet att Buck hade haft tillräckligt skäl att ingripa, vadan han blev frikänd. Men från och med denna dag var hans anseende
