före de bägge karlarna till det ställe, där de förut hade kastat honom i vattnet.
Ännu en gång bands repet om honom och han kastades i, och återigen sträckte han ut och simmade mot klippan där Thornton hängde, men den gången höll han rak kurs. Han hade missräknat sig en gång, men det ville han icke göra sig skyldig till på nytt. Hans skötte repet så att det aldrig hängde slakt, och Pete såg till att det icke ringlade ihop sig bakom. Buck fortfor att simma tills han befann sig på en punkt rakt ovanför Thornton. Då vände han sig och störtade med ett kurirtågs hastighet rakt ner mot sin husbonde. Thornton såg honom komma, och då Buck träffade honom likt en murbräcka, driven av strömmens hela kraft, sträckte Thornton ut sina armar och slöt dem omkring hundens lurviga hals. Hans började nu hala in repet omkring ett träd, och Buck och Thornton försvunno bägge under vattnet. Halvt strypta och halvt kvävda, än den ena ovanpå och än den andra, släpande över den tandade bottnen och slående mot klippor och trädrötter, halades de in mot stranden.
Då Thornton kom till sans, låg han på magen och vaggades med våldsam häftighet fram och tillbaka över en drivvedsstock av Hans och Pete. Hans första ögonkast gällde Buck, över vars slaka och synbart livlösa kropp Nig stämde upp ett sorgset tjut, medan
